jag såg en räv på väg hem från campus, första veckan jag var här. som en uppenbarelse, som ett järtecken, ett omen. som en räv till konturerna men inte till innehållet. jag fortsätter att se rävar under nätterna, men aldrig samma som den första gången.

min själ är på drift mycket. böjer mig efter vinden som ett träd utan rötter, sveper över marken utan form, håller kroppen på plats genom ett extra lager kläder. under dem är jag suddig i kanterna och jag oroar mig över att flyta ut och helt tappa substans. skosulorna vidrör asfalten när min kropp förflyttar sig och jag anstränger mig för att känna det. vill att min kropp ska vara min och att jag ska få bo i den igen.

men jag har det bra, jag lovar skriver jag till sonja från mitt café i tornet precis intill floden. du ska inte oroa dig.

och jag har inte ångrat mig sedan jag kom hit.