åkrarna har förberetts till vintervila. de är redo att täckas med frost och svepas i snö. på träden hänger löven sig fortfarande kvar men vet att tiden snart är kommen.

jag sveper filtar om mig inomhus och stoppar händerna djupt i fickorna utomhus. trycker försiktigt på fingertoppen som alltid tappar känseln först sedan den gången jag skadade mig där. ett djupt snitt som blev ett ärr som fortfarande pirrar.

vi flyttar om en månad, jag och grodan. och det finns något vemodigt i det, som alltid. här lägger vi ännu ett kapitel till handlingarna. hit kommer du aldrig tillbaka, inte till detta nu.

jag lyssnar bara på sådan musik som lägger sig mjukt omkring mig. som är skör och tyst och vänlig och inte skrapar mot mig. behöver det släta och ömma.