frågar ofta mig själv hur man gör. hur man orkar, hur man fortsätter. hur man stannar kvar, hur man tar sig framåt.

 

jag tror att svaret är att man bara gör.

man bara tar ett andetag till, och så ett till, och så ett till. man bara fortsätter. låter benen gå, låter hjärtat slå. när det känns som att det är för stort och ogenomträngligt sluter man ögonen, räknar hjärtslagen.

 

man får fästa blicken långt långt bort, vid horisonten eller rymden, så att man inte ser allt som ligger emellan.

man får glömma ibland.

man får lita på att benen kommer bära, att marken man står på är stadig nog.

man får tillåta sig själv att försvinna korta stunder, att sjunka, att förtvivla.

 

räkna inte dagarna. bara andas.