märker att mina tankar cirklar tillbaka och att jag tänker på dig som det som var meningen, vad det nu betyder. att omständigheterna var så fel och att jag inte var den det var meningen att jag skulle vara, att jag var ett barn på så många sätt och att jag behövde ömsa skinn. och hur djupt det skar i oss båda. jag önskar att jag kunde sträcka ut en hand till den jag var då och lugnande berätta att det inte är skrivet i sten, att du inte föds utan blir och att allt det är upp till dig. du måste inte spela handen du är given, vännen. you can fold and leave the table.

 

sedan tänker jag att det inte finns något som är meningen, att det är ohållbart att världen skulle operera utifrån att det finns en plan där min lycka skulle kunna vara en direkt följd av någon annans olycka. jag landar oftast i att vi alla bara gör vårt bästa och ibland leder det till något bra och ibland till något dåligt. att vi slår oss fram planlöst genom världen och försöker skydda våra ömtåliga kroppar, våra bräckliga hjärtan.

 

vi gör som människor gör mest: vi försöker.