strap the fuck in hörni för nu ska vi prata förtryck!

 

om man bortser från de livshotande konsekvenser det kan få att vara född med en vagina, som ni självklart känner till - kvinnor blir i mycket större utsträckning än män utsatta för våld i nära relationer, könsstympning, övergrepp, sexuellt våld etc - så finns det också det här med att kvinnor har lågavlönade jobb, gör oproportionellt mycket av det obetalda arbetet i hemmet, innehar färre chefs- och maktpositioner än män, förväntas offra sin karriär för att skaffa familj, tvingas göra det emotionella arbetet i relationer med män och så vidare. allt det här är hemskt och vidrigt och var och en av dem utgör en anledning att kämpa för kvinnors rättigheter.

 

men. 

sedan kommer nån man.

och säger "ja men DU har ju inte blivit mördad av en man. varför skulle det vara jobbigt för dig att vara kvinna?"

 

och då vill man slå någon (helst honom) i ansiktet.

 

eller så kommer det en kvinna.

och säger "JAG har faktiskt inte blivit våldtagen så jag tycker inte att kvinnor har det dåligt och förresten så älskar jag att dammsuga".

 

och då vill man gråta lite istället.

 

först och främst: vad bra för dig katarina. vad skönt att du inte upplevt att du är förtryckt eller nedvärderad. men: dina upplevelser förändrar inte statistiken, det är en klen tröst för utsatta kvinnor och det är rent ut sagt kontraproduktivt att låtsas som att allt är bra bara för att DU tycker det.

 

men det jag vill prata om är egentligen inte det här. jag vill prata om den beryktade vardagssexismen och hur nästan omärkliga saker dagligen signalerar till mig att jag inte är en fullvärdig människa på grund av mitt kön. jag vill prata om hur min självbild har formats av stereotyper, kommentarer i förbifarten och samhällsstrukturer. det är inte det största. men det är viktigt.

 

okej. vardagssexismen. det är hur servicepersonal automatiskt vänder sig till din manliga följeslagare för att ta beställningen och får dig att känna att du inte får fatta beslut åt dig själv. det är misstroendet i blicken och förvåningen i rösten när du går in i en bilaffär för att hämta ut reservdelar och du känner hur varenda person i rummet tittar på dig och du känner att du inte har rätt att vistas där. det är när ledaren för quizet på krogen kommer fram till er när ni har vunnit och bara pratar med din pojkvän om frågorna, och du vet att oavsett hur mycket du kan spelar det ingen roll, för ditt kön gör att du aldrig kommer ses som lika kunnig, smart eller intelligent.

 

och man kan vifta bort det här och säga att det bara är enskilda personer eller att det inte är så farligt. men det är inte enskilda personer, för det händer liknande saker dagligen, och varenda gång förstärker det känslan av att jag inte är en fullvärdig människa. inte lika riktig som en man, inte lika viktig som en man. och det gör så jävla ont att folk inte ser mig som en person, en individ, någon med egna styrkor och svagheter och kunskaper och kompetens och intressen som - hör och fucking häpna!!! - inte är definierade utifrån mitt kön.

 

jag vill inte bli sedd som kvinna, jag har aldrig velat det.

jag har bara velat bli sedd som människa. 

 

och det här med så kallad mansplaining har till 100% med detta att göra. jag tycker faktiskt att termen i sig underskattar sin egen betydelse och jag vill hellre kalla det för vad det är - ifrågasättande av kompetens baserat på kön. och det händer HELA tiden. jag kan inte räkna de gånger män förutsätter att jag inte har kunskap om det jag pratar om. det uppträder i alla åldrar, men för mig har det främst varit äldre män. jag börjar berätta om något jag har en viss kompetens inom, t ex lingvistik, och mannen lyssnar på mig i en halv sekund innan han börjar berätta för mig om ämnet som jag vet att jag har större kunskap inom. utan skam eller eftertanke håller han en föreläsning för mig om sådant jag redan vet eller säger helt felaktiga saker som jag inte får en chans att ifrågasätta. när jag jobbade som guide på ett museum hände det regelbundet att jag hade guidningar där män berättade för mig om byggnadernas historia trots att de hade noll kunskap. det var alltså mitt jobb att kunna saker och männen behandlade mig som att jag var en levande accessoar och förväntade sig att jag skulle vara tacksam för att jag blev upplyst av dem.

 

det värsta med det här är inte frustrationen över att inte kunna utföra sitt jobb. det värsta är att det matar den lilla rösten inom dig som säger att du inte kan vara lika kompetent som en man. att du inte kan vara lika kvalificerad för ditt jobb som en man. att du aldrig kommer att bli tagen på allvar.

 

att kvinnor inte ses som kompetenta på samma automatiska sätt som män, visar sig också i vilka förväntningar vi har på kvinnor respektive män och det är något som märks redan under uppväxten. har ni tänkt på att killar uppmuntras att bli bäst på allting de gör, medan för tjejer är det nog att de duger? och det är inget fel i att duga, eller att inte sträva efter att nå toppen inom allt man tar sig för. men det gör att kvinnor inte når sin fulla potential, därför att de tror att de inte har någon potential.

 

jag och mina syskon spelar mycket dota. de har spelat länge men jag började för bara ett par år sen. alla jag spelar med förutom min syster är män och det finns oändligt att prata om gällande sexismen inom e-sport men det jag vill berätta är hur det var när en ny kille började spela med oss. mottagandet han fick var så annorlunda jämfört med mitt. och liksom, jag älskar de här killarna, det här är inget illa mot dem, men förväntningen på hur bra vi kommer bli skiljer sig så enormt. han coachas av de andra, peppas, hans framsteg diskuteras och han uppmuntras att pröva nya saker. medan jag sitter där och duger. jag är okej, men jag kommer aldrig bli mer än så. hur bra jag och min syster än skulle vara så kommer ingen se oss som bäst av dem. jag tror absolut inte att det är ett medvetet val från deras sida. det är bara det att kvinnor från födseln inte förväntas bli bäst och vi applicerar det på dem genom hela livet. kvinnorna är ju där för att sköta hemmet och barnen så att deras män har möjligheten att lyckas.

 

och om jag inte har varit tillräckligt tydlig med det - jag tror inte att detta är individers fel. jag tror inte att de medvetet försöker förklara för mig att jag inte är lika mycket värd som dem (även om det finns ett obehagligt stort antal som faktiskt gör det, men de är inte i majoritet). jag tror att det handlar om strukturer och stereotyper som får oss att behandla människor olika utifrån kön. (radikalt!!! det är nästan som att det inte finns någon forskning alls på det här som visar att detta stämmer.) det gör att jag inte är arg på individerna. jag är ledsen att mitt liv och min självbild i så hög grad är definierad utifrån mitt kön; något jag inte valt och inte kan göra något åt.

 

vardagssexismen säger åt mig att jag aldrig kommer vara lika mycket människa som en man. den talar om för mig att jag aldrig kommer vara lika kunnig som en man. den intalar mig att jag inte har lika stor potential som en man. den berättar för mig att det inte är mitt liv som är viktigt, det som är viktigt är hur jag kan lyfta männen omkring mig. och det gör så jävla ont.