skriver alldeles för pretentiöst efter att ha spenderat så mycket tid med cicero och caesar. men det är vackert ibland. latinet är vackert. att snurra in i relativsats efter relativsats, att lägga meningarna lager på lager på lager och väga positionen av varje ord. att låta dem ta plats, alla relativa och reflexiva och demonstrativa pronomen. att liksom säga: det behöver inte vara enkelt att förstå. ingen är skyldig dig det lättsmälta, eller att kunna skynda.

jag kanske ångrar mig när jag läser det senare. jag tänker att det finns olika skeden i livet. jag tänker att jag kanske hittar tillbaka till enkelheten och det avskalade senare.