känner mig trött på nihilism. åtminstone den retoriken som nihilism framförs med, de former jag har mött. jag tror att det är omöjligt och orimligt att utgå från att saker inte spelar någon roll, att vi är oviktiga och obetydliga. när vi är så djupt beroende av vår mänsklighet, när hela vår bild av verkligheten är färgad av att vi är människor, är den enda rimliga hållningen att mänskliga saker är viktiga, att de spelar roll. att våra liv, allas liv, är ovärderliga. oavsett om mänskligheten är obetydlig ur något objektivt, allvetande perspektiv som vi omöjligen kan använda oss av.

 

på gott och ont är vi genomsyrade av våra egna liv. förankrade i att vi är människor. beroende av vad som är hållbart ur det perspektivet. en etisk eller moralisk hållning kan inte vara sann eller falsk, bara mer eller mindre fungerande, mer eller mindre givande.

 

vi får luta oss mot högst mänskliga axiom. jordnära, kroppsnära axiom.

vi finns, alltså betyder vi.