fick frågan om hur det känns.

 

det är en svår fråga men jag vet exakt.

 

det känns som herregud och som att världen plösligt inte är svartvit. det känns som att jag sovit fram tills nu. det känns som att luften blev kolsyrad och som att jag inte riktigt får plats i min kropp och som att oh my god vad är det här. det känns som att vakna och räkna fräknar och knappt andas och som att hela jävla kören från den där band aid-låten står i sovrummet och sjunger.

 

som att inte våga nypa sig i armen för tänk om det faktiskt är en dröm.

 

det känns som att livet tar slut och börjar på samma gång och det är det mest skrämmande och fantastiska som finns.