vilken trygghet, att hjärtat vägrar ge upp. att det är en aldrig sinande törst. att våra armar sträcker sig efter ömhet, fortsätter drömma om hud mot hud. lika omsorgsfullt som vi byggt våra murar, lika ivrigt river vi ner dem och ber att någon ska bana väg genom rasmassorna. så som vi stöpt våra hjärtan till rustningar av järn, så kastar vi dem i elden att smälta igen.

ur glöden lyfter vi dem när de bränts och svalnat.

och börjar om.