har varit mycket orolig på sistone. både över sådant som är viktigt och sådant som är oviktigt.

 

har tänkt på sapir-whorf och hur jag oroar mig över att vi hamnar i en världsbild där människor inte är i grunden likadana utan för alltid splittrade av sin språkliga kontext. hur mycket jag än tror på en kulturell inverkan och påverkan på vår självbild och hur vi interagerar med världen, vill jag tro på det allmänmänskliga framför allt. jag vill tro att det vi delar är det grundläggande, att vårt innersta är detsamma och att vi alla har samma kapacitet och inte är bundna av vår kulturella kontext. jag vill tro att vi kan frigöra oss, men frihet är omöjligt om själva språket är vad som binder oss, eftersom vi inte kan glömma vårt språk.

 

idealisten i mig vägrar släppa taget om att vi har möjlighet att kasta av oss våra kulturtyngda mantlar och ta på oss nya kläder.