jag tar mycket skogspromenader med poppel nu. han flyger i princip. en tass i marken som mest. allting är spännande; viltspåren, dikena med vatten, pinnarna, att få sträcka ut sina ben. han följer en stig in i skogen, nosar efter en kanin, hittar en perfekt lerig vattenpöl, men när jag ropar på honom så kommer han flygande tillbaka. och det gör mig så otroligt lycklig. för inkallning har ingenting med lydnad eller träning att göra, utan med hur ens relation ser ut. han vet att jag inte kan tvinga honom tillbaka till mig utan koppel, att jag inte kan springa ifatt honom och bestraffa honom om han inte kommer. men han tycker att jag är den roligaste och bästa personen i hela världen, och han vill vara med mig för att han förknippar mig med köttbullar, lek, gos, trygghet. hur fantastiskt är inte det? att jag kan vara mer intressant än jakt och spår, roligare än andra hundar, godare än skräp. hans bild av mig reflekteras i hans reaktion. det är därför jag blir nästan gråtfärdig varje gång poppel leker med andra hundar men väljer att komma till mig när jag ber honom. vilken ömhetsbetygelse! vilket bevis på hans tillit!

 

jag tänker att det är lätt att tro att inkallning bara handlar om att ropa på hunden en miljon gånger på raken, att som valp ständigt kalla bort den från lek och mat och förvänta sig att en torr godisbit ska vara lika värdefullt. men i mina ögon handlar det mest om att befästa sig som ymningshornet i hans värld, som det alltid är värt att återvända till, som allt det goda kommer ifrån.

 

och när han inte kommer till mig när jag ropar, då tänker jag: vad kan jag göra bättre?